AngelsDoveCarpeDiem

Vilken dag!

Ibland undrar jag om vad som är jag och vilka energier som hänger sig fast på mig likt iglar!

Underbara trogna vänner att prata med i telefonen! Om dessa vänner visste hur betydelsefulla det är och hur jag bär med mig detta i mitt hjärta!

En konstig känsla hänger sig kvar, känner mig smygtittade och smygavläst! En obehaglig känsla där en eller flera människor gått in och läser av min själ!

Ja Ni tror mig inte, men jag kan tala om att detta har hänt och att de har berättat för mig att det har gått in och läst av mig utan lov och det är inte okej kan jag säga!!!

Jag har nu brutit upp mina band från FB konto, det är skönt men också lite sorgligt!

Efter så lång tid med det konto jag hade och med så många *vänner*, en del ytliga vänner andra nära vänner, en del äkta vänner och en del oäkta vänner.

En del som sårat mig och andra har hyllat mig. Bra eller dåligt bryr jag mig inte om utan just nu är det bara varande som gäller.

Tappat mataptiten, har ingen lust😦

Just nu bara accepterar jag det som är och så får det vara, även om jag har tvivlat på mig själv stundvis hur bra jag är och hur värdig jag är. Ställer alldeles för höga krav på mig själv och när energin är svajig så är det svårt att balansera upp allt. Ju mindre energier som svajjar runt mig desto bättre🙂

Bild

Gårdagens börjar var otrolig!

Likt champagne bubblade och får i min kropp, men detta var inte dryckenskap och inte alkohol, men LYCKA som bubblade och for i min kropp.

Större delen av dagen var jag så LYCKLIG att jag var varmt och oändligt TACKSAM för livet❤🙂

Senare delen av dagen förgylldes med göromål som skall göras och jag hade i mitt sinne lagt till hur jag skulle lägga upp det hela.

Efter kvällsmaten var mina steg inriktad på att smälta dagen, då fick jag bli hantlangare, som behövdes och jag kom inte ifrån och som grädden på moset fick jag besked om något som gjorde mig urförbannad!

Bild

Dessa ord får jag ta med mig för dagens händelse och fortsätta mitt segertåg med sötmans smak och sikta in mig att släppa det övriga och vara i stundens varande och i mitt rum av LYCKA😀

 

Spännande

Idag känns livet lite mer spännande och utmanande på något sätt!

Jag känner hur ivern kryper i mig, hur lyckan seglar upp inom mig och värmer mitt inre!

Tänk att så litet kan ge så mycket!

Jag skall få en egen liten plats, och det kan kännas löjligt att så litet kan göra så mycket och helt plötsligt så får jag en annan betydelse!

En egen liten plats, så söt och go!

Nu skall jag iväg och möta platsen i mitt hjärta, inte för ivrigt och jag måste tänka på att behålla lugnet, tänka på stabilitet, hållbart i längden och fokus på att inte vara för mycket utan så där lagom och sansad och gärna en krydda av softikerad vore väldigt bra😉😀

Bild

Åh vad skönt det känns när man går från klarhet till klarhet!

Det har surrat kring mitt huvud och i min kropp likt ett getingbo eller bisamhälle.

Jag har försökt bena ut vad som får mig att må bra, vad jag kan ställa åt sidan och vad jag kan unna mig utan att känna att en del av mig ligger till last för min andra del av mig.

Ja en del av mig är så social, så aktiv och energisk och jag älskar livet.

Men så min andra del av mig, den otroligt känsliga delen, där jag känner allt, och då menar jag allt. Från bilar, natur, människor, lokaler………. ja listan kan göras lång och hur skall jag kunna hantera detta.

Svårt att säga nej till det jag verkligen gillar i det fartfyllda tempot, men kroppen har skrikit länge nu och ger mig ännu mera värk kroppsdel för kroppsdel.

Jag har nu lovat mig som så många gånger förr, dyrt och heligt att vila, sätta mig i fokus, göra allt bättre och så bryter jag mot mig själv gång på gång och gör precis tvärtom än vad jag skall göra.

Pratade med en väninna igår och vi frågade oss båda om varför vi inte kan säga NEJ till andra och till oss själva, att nu säger kroppen ifrån och vi BÖR säga ifrån för att lyssna på vår kropp, men istället biter vi ihop, fixar och trixar och får vardagen att gå ihop så där strålande som man alltid önskar sig.

Däremot så skriker kroppen ännu mera. Att säga NEJ är som att svära i kyrkan, det är så fruktansvärt jobbigt!!

Men jag har nu jobbat på detta ett tag och bit för bit faller nu på plats och jag känner hur denna klarhet kommer och hur glad jag blir inombords!

Det ger mig lycka i mitt inre och en glädje!

 

Bild

Livet borde vara lugnt och harmoniskt, glädjande och kärleksfullt.

Istället har jag utmanats i vad som skall föreställa likt ett nöjesfält, där jag åker berg-o-dal banan, karuseller som är som centrifuger.

Jag krossas gång på gång, samlar mig, får ihop mina spillror, tar mig samman och reser på mig igen, gång efter gång. Vad kommer min styrka ifrån, var får mig att resa mig igen, vad får mig att samla ihop mina spillror och inte ge upp.

Det som började så bra, fast jag kände mig en aning lite vemod i mitt hjärta, släppte taget och lät mig följas på det fina vackra och utvecklande.

Så slog det tillbaka, smärtan ökade och skapade mig panikångest, då jag inte visste vart jag skulle tömma mina känslor som for runt inom mig. Ledsen som mamma att inte kunna hjälpa, att inte räcka till. Frågor som kommer och jag är så självkritisk att ord inte går att sätta på dessa.

Jag våndas och vill finna en lösning, till något vilsamt, något att kunna skratta och le åt och umgås, där vill jag vara just nu.

Men jag befinner mig i avgrunden, smärtan är i själen nu och det gör så fruktansvärt ont. Livet känns som den kramas ur mig. Jag faller ihop på golvet och skriken och gråten finns inom mig, kommer inte ut.

Det är bara för mycket nu, orkar inte, orkar inte, vill bara ligga ner och inte göra något, men då piskar drivkraften på mig och talar till mitt sinne, att jag inte kan ligga här utan att göra det bästa istället av situationen.

 

Så klart och uppenbart!

Men jag har ingen ork, min energi var slut för länge sedan. Jag är så slut att jag fått en diagnos för detta samt att jag mår illa för att jag inte orkar mer.

Ett liv på nöjesfältet kan vara otroligt rolig för dom som älskar detta, men jag önskar mig en vacker sommaräng med havet/ vattnet med djur att se på, inget annat🙂

Att vara jag är en sak där jag sätter mig i första rummet, får mig att må bra vilket leder till att min omgivning mår också bra av att jag mår bra.

Att vara mamma är att sätta sina egna delar åt sidan, hängivet sätta familjen i första rum med att lyfta, stötta, omsorg, kärlek i massor och vägledning så att ens barn skall växa upp med så stort register inom sig att dom klarar världen när dom flyttar hemifrån med allt vad det innebär.

När ens barn flyttar är man med i hela processen som, så väl innan flytten, att hitta lägenhet till själva flytten och därefter flytten, ifall ens barn vill ha något stöd på vägen på egna ben, när man behöver rådfråga någon.

Jag känner mig lycklig för att ens barn klarar sig bra när dom flyttar, att dom är så fina och mognar så som dom önskar med allt vad dom har med sig från sitt föräldrar hem.

Samtidigt för varje flytt när ens barn flyttar hemifrån så förändras konstellationen i ens egna hem. Det som är kvar, skall på nytt bilda en ny familj, med det förutsättningarna som blir.

Jag vet inte vad som är värst….?!

Att ens barn flyttar ut och det blir ett tomrum, samt känner dess lycka att dom klarar sig , för man har varit en sådan god förälder att man klarat sin uppgift i livet, eller

att man inte längre har dom i sin närhet, där man delar allt med ens barn så där som man gör när man älskar sina barn, delar glädje och sorg i med och motgångar, skrattar i vardagen, diskuterar och har åsikter, nu klingar väggarna tomma och ännu ett rum har nu blivit tomt i vårt hem.

Det sista barnet vi har kvar i vårt hem befinner sig i tonåren, som tonåring med sina känslor. Mycket händer nu i processen av att vara en mindre familj, ännu en gång.

Bild

Jag känner hur allt förändras i mig och runt mig.

Smärtan förändras, lugnet ökar i mig, jag känner inte igen mig men känner mig glad och lycklig av lugnet invärtes som jag alltid har önskat mig

Känslorna kommer och går!

Igår kände jag mig så ledsen att jag ville gråta utan orsak! Jag fördjupar mig inte och fastnar inte i känslan, men jag accepterar min känsla som just igår och idag är sorg, ledsamhet.

Oftast när man känner en känsla står det för något, när man skalar av den så brukar där ligga andra orsaker till känslan ( har läst en väldigt bra bok eller rättare sagt böcker).

Jag vill lära mig, jag vill utveckla mig, att förstå mig själv, hur jag fungerar och där med också accepterar mitt inre, mitt jag!

Stundvis blir jag rädd för mig själv, då vissa förändringar sker utan kontroll, jag som haft sten kontroll på mig och min omgivning.

Jag bad ju om lugn i min kropp och jag fick lugn, vilket gör mig stolt och lycklig då jag är väldigt lugn inombords🙂

Lugnet ger mig också ett lugnare tal, ett lugnare rörelsemönster och här känner jag en lycka och stolthet😉😀

Men så kommer vi till dagen lugn, ett lugn som nästan gör mig passiv och då blir jag rädd och önskar inget lugn alls.

Dagens lugn har blivit en slags passivitet, där jag förmår mig inte att komma upp och blir mera aktiv, utan där varje steg känns som bly, där jag upplever min kropp som något jag aldrig haft tidigare, det är som att släpa på ett massivt långtradare med släp på mig och bakom mig som jag släpar på.

Normalt brukar jag *rycka upp mig* av min egna drivkraft, sätta igång mig av min entusiasm och drivkraft, likt kicka igång mig och vips så är jag i det *normala* läget av fart och fläkt där jag har varit i många år, för många år.

En kraft som jag haft och förmodligen har, som skulle liknas som ett kraftverk, enorm kraft som driver mig uppåt och framåt i min glädje att hjälpa andra och det i sig kickar igång mig att få göra något för andra, det skänker mig sådan glädje och lycka.

Nu sitter jag här och tagit mig ut en stund, känner hur andetagen är tunga, hur kroppen släpas fram, inte hasas fram utan hur jag håller upp min kropp och släpar kroppen framåt.

Jag har sagt till mig själv att jag borde ha tagit ner julsakerna, julpyntet i huset igår, men jag orkade inte detta. Så nu idag skall jag gör det och jag letar förbrillt efter min min kraftverk som kickar igång mig och där jag blir entusiastisk och får farten och effektiviteten att allt går som en dans i lagom takt🙂

Men nu sitter jag här med släptåget som förföljer mig. Skall jag släpa runt detta släptåg när jag plockar undan julpyntet????

Aldrig i livet!

Hur får jag då upp styrfarten igen, där det blir lätt och roligt att göra något?????

Försöker finna något som är roligt, men finner inget just nu. Blir irriterad på när jag skall skriva här också, då jag skriver fel bokstäver hela tiden och jag får rätta om och om igen.

 

Jo, något som är roligt är att skriva i bloggen här, där jag ohämmat får tömma mig på mina känslor och lämna dom kvar här, där inte så många som läser mina ord, då dom är tråkiga och långt ifrån upphöjande.

Bloggen inger mig ett lugn, en fristad där jag är precis som så naket jag berättar hur jag mår.

Andra delar är jobbigare, då jag känner av alldeles för mycket energier i uttalande, i kommentarer, ord, i känslan bara på olika sidor, då är det skönt att vara där värme, kärlek och nakenheten finns, där ärligheten är.

 

Så min process i förändring är både väldigt lycklig och glädjande, men inte upplyftande utan vara lugnt lycklig, men också sorg där jag gråter i stillhet och accepterar läget precis som det är.

 

Bild